Ligger och filosoferar såhär på kvällskvisten, kan inte somna trots jag är sjukt trött.
Funderar på mitt liv, hur jag drömde att det skulle se ut och hur det ser ut i verkligheten.
Vad jag kommit fram till?????

Jag är riktigt jävla misslyckad.
Drömde om ett bra liv, 2-3 barn, man, gift, bra jobb med bra inkomst och hus.
Hur mitt liv ser ut.
6 barn (älskar dom alla självklart), skild, sambo med ny man sedan mer än 5 år, arbetslös och bor i lägenhet. Vantrivs i lägenhet.
Hur kul är det liksom att höra grannar bråkar eller går och skiter?

När äckligt jävla misslyckad är jag.
En riktig pain in the as för allt och alla.
Psykiskt sjuk och ska utredas. Jo men tack liksom. Vem står ut med en egentligen, i längden? INGEN.
Detta är jag:
Mamma till 6 barn
Arbetslös
Psykiskt sjuk (troligen bipolär)
Misslyckad
Shoppaholik (eller hur det stavas)
Tänker för mycket
Mår apa för det mesta
Ångest
Panikångest
Kontrollfreak
Trasigt inre

Barnen är det som håller mig vid liv. Kämpar för deras skull trots jag egentligen inte har ork eller lust att leva. Men vill se dom växa upp plus jag inte vill att dom ska leva med smärtan av att vara utan sin mamma.

Hade ett helt inlägg i huvudet men glömt mer än hälften när jag väl började skriva.
Åldern som tar ut sin rätt?

Tack och god natt från denna misslyckade feta kossa (ammar ju än)