Var hos barnmorskan igår.
Allt såg bra ut, 3 olika barnmorskor som klämde och kände på magen bara för att konstatera av bebis ligger med huvudet neråt ha ha ha ha.
Hon fick reda på hur jag egentligen mår, av både mig och och min bästa vän.
Fick då en tid snabbt till en läkare för att prata om en ev igångsättning eller snitt. Så pass dåligt mår jag.
Har klarat av att gå tiden ut med mina andra barn men inte denna gången tyvärr.
Jag skäms över det men samtidigt så mår jag inte bra så mår inte bebis bra. Då är det bättre att hon kommer ut och vi båda kan få må bra.

Bläääää kan jag bara säga idag.
Graviditeten tar slut på mig både fysiskt och psykiskt. Tack och lov inte jättelångt kvar men inte tillräckligt snart heller.
Kroppen orkar knappt röra sig, klarar knappt gå längre.
Detta är riktigt jobbigt.
Tack och lov har jag min bästa vän att gnälla av mig på ha ha ha, har ju min psykolog med.
Har så mycket rädslor och oro nu inför en bebis till och förlossningen.
Känner mig så ensam i denna graviditeten. Känns som om gubben min inte är ett dugg intresserad av vår bebis vilket faktiskt gör så ont inom mig.

Och som att det inte vore nog har jag inte fått se eller träffat mina andra barn på snart 6 veckor. Det gör riktigt jävla ont helt ärligt.
Deras pappa vill inte komma ner med dom i helgen utan tycker jag ska åka upp dit trots mina smärtor osv. Vet fan inte vad jag ska göra.
Vill inget hellre än träffa dom, pussa på dom och krama dom.

Jävla smärta i kropp och själ.